Vetenskap, vad är det? Här är en definition: Systematiskt användande av förnuftet för att vinna ny kunskap. Det finns två metoder för att vinna ny kunskap, empiri och deduktion.

Empiri

Empiri (av grekiska empiría, erfarenhet) innebär att vi bygger vetande på sådant vi ser, hör, känner, smakar eller luktar. Man kan också kalla det sin­nesintryck och observationer.

Så kan vi alltså rent empiriskt, med våra sinnen, konstatera att solen går upp varje morgon (även om den ibland är skymd av moln). Vi kan också iaktta att gasen väte när den brinner förenar sig med gasen syre och bildar något annat, nämligen vatten. Detta vatten kan sedan delas upp igen med elektrolys till de två ämnen vi hade först, till vätgas och syre. De gaserna har vissa egenskaper.

Till empirin hör att göra experiment och att göra observationer. För att vi ska kunna anse att något är bevisat, krävs det att vi får samma resultat på experimenten varje gång.

Deduktion

Men det räcker inte med empiri, att observera och mäta. Vi behöver tänka också, och formulera hypoteser. Det kallar man deduktion. Ordet kommer av latinets de-ductio, att man leder något från något. Det innebär att man drar slut­satser och tänker logiskt.

Man ställer upp teoretiska förklaringsmodeller för att förstå och tolka verkligheten. Detta är till exempel en mycket enkel modell av en Helium-atom, där de röda är protoner, de gröna neutroner och de små gula är elektroner:

Fakta och tolkning

Grundläggande inom vetenskap är att skilja mellan fakta och tolkning av fakta. När man ställer upp en förklaringsmodell, är denna modell inte ett faktum, utan modellen är ett sätt att söka förstå och sammanfatta de fakta man har.

När man har vissa fakta och tycker sig förstå hur de hänger ihop, man ser ett mönster, så ställer man upp en hypotes. Det betyder att man har en idé om hur det kan hänga ihop. Om man sedan finner att hypotesen fungerar bra och stämmer med de undersökningar man gör, blir det en teori.

Vi kan ta solens gång över himlen som exempel. När man ser solen gå upp på morgonen och ner på kvällen kan man ställa upp hypotesen att jorden är i mitten och solen rör sig runt jorden. På det viset har man tänkt sedan urminnes tid. Så småningom fann man också planeter som gick sin gång över himlen. Astronomen Tycho Brahe studerade på andra halvan av femtonhundratalet noggrant planeternas gång, och gjorde observationer som inte stödde hypotesen att planeterna gick runt jorden. Matematikern och astronomen Johannes Kepler kunde i början av sextonhundratalet med sin forskning visa att hypotesen om att planeterna (jorden är också en planet) går runt solen passar mycket bättre med Tycho Brahes observationer.

Hypotesen blev en teori. Och i våra dagar är ju solsystemets uppbyggnad något man observerar med alla rymdsonder, det har blivit ett faktum.

Vad har då vetenskapen bevisat om Gud?

Ingenting, faktiskt. För hur skulle det gå till? Det påstås ibland att den första människan i rymden, Jurij Gagarin, sade något i stil med: Det finns ingen Gud här uppe. Det kan vara hur det vill med huruvida han sade det eller inte, men vad skulle det bevisa? Det talar förstås för att Gud inte sitter på ett moln vid månen, men det har ju ingen påstått heller. I alla fall inte kristendomen. Bibeln säger

”Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se.” (1 Tim. 6:16)

Frågan om huruvida Gud finns eller inte kan helt enkelt inte besvaras med hjälp av vetenskapliga metoder. Vetenskapen kan inte hjälpa oss här. Vi behöver något annat till det.

Att fundera på

Kan vetenskapen hjälpa oss när det gäller frågan om guds existens och vilken livsåskådning som är den rätta?

Kan man tro på något som vetenskapen inte har bevisat?