Varje dag registrerar vi en mängd sinnesintryck. Vi hör och ser en massa saker. Bor vi i en stad hör och ser vi ofta andra människor, bilar och en mängd andra saker. Vanligen är denna process okomplicerad. Om man ser och hör en lastbil, så kan man med rätta säga att det är ett faktum att det finns en lastbil där.

Men det är naturligtvis principiellt möjligt att lastbilen är en syn- och hörselvilla. Om vi ställer kraven högt, så måste vi medge att inget sinne är fullständigt ofelbart. Den filosofi som betonar detta och därför kommer fram till att vi inte vet någonting, kallas skepticism. Det finns fortfarande filosofer som är anhängare till skepticismen. En som brottades mycket med skepticismen är den franske vetenskapsmannen Descartes, som levde på sextonhundratalet. Till slut formulerade han den berömda satsen: Jag tänker, alltså finns jag. Eller på latin: Cogito, ergo sum. Det vill säga, Descartes kom fram till att det finns någonting som vi vet, så får skeptikerna säga vad de vill.

När det gäller saker som vi inte ser, så blir det litet mer komplicerat. Om vi bara hör något, men inte ser ljudkällan, så är det inte lika säkert att det är en buss, en cykel eller en talgoxe (en fågel) eller vad det nu är vi hör. Naturligtvis är det i princip alltid så att om vi hör en talgoxe, så sitter det en livs levande talgoxe i närheten och sjunger. Även om det är tänkbart att det är någon bakom hörnet som spelar upp ett inspelat läte.

Jag minns hur min filosofilärare på gymnasiet diskuterade med oss huruvida vi kan lita på våra sinnen och om det finns någon kunskap. Sedan vi konstaterat att det inte finns någon fullständigt säker kunskap, ställde han frågan: Vad ska vi kalla det som man vanligen kallar kunskap, men som vi alltså inte med absolut säkerhet kan bevisa? Och svaret var ”kunskap”. För om det egentligen inte finns någon kunskap, blir ju ordet meningslöst. Då är det är bättre att vi fortsätter att använda ordet ”kunskap” men att vi förstår, att det med all mänsklig kunskap finns osäkerhetsfaktorer.

Vi ska inte vara ”onödigt skeptiska”

När det gäller våra fem sinnen, så är vanligen inte osäkerheten så stor, om vi kontrollerar ordentligt. Vi vet det vi ser och hör. Är vi litet osäkra, säger vi att något är vår tolkning eller att vi tror någonting. Människor som i alla lägen kommer med tvärsäkra uttalanden kan vara rätt jobbiga att umgås med.

Men vi ska å andra sidan inte vara onödigt skeptiska. Om man äter havregrynsgröt är det inte rimligt att säga Enligt min tolkning äter jag havregrynsgröt. Nej, då ska vi påstå att vi äter havregrynsgröt.

Ibland blir skillnaden mellan fakta och tolkning mycket tydlig. Ta ämnet historia, till exempel, där finns väldigt många fakta, men det är också viktigt att inse att all historieskrivning innebär tolkning. Till exempel måste en historiker alltid göra ett urval bland händelser, man kan ju inte ta med precis allt som hände, och då gör man detta urval ofrånkomligen utifrån de värderingar och syften man har. Urvalet är en tolkning.

Vad är en värdering?

Minst lika mycket tolkning är det när vi beskriver sådant som händer i vår samtid. När vi bedömer det som händer, gör vi vår tolkning. Och när vi tolkar, utgår vi från våra värderingar, från vår syn på tillvaron. Många gånger tänker vi kanske inte på att vi utgår från våra värderingar, de blir lätt liksom osynliga för oss. De är så självklara. I alla samhällen finns det allmänna värderingar, något som karaktäriserar den tiden och som man sällan ifrågasätter eller kanske inte ens är medveten om.

Ta till exempel demokrati. Vi utgår från demokrati i vårt tänkande och vår världsbild, och de som tänker annorlunda anser vi vara föråldrade, farliga och/eller korkade. Jag vill inte alls nu angripa demokratin, det är inte det saken handlar om, utan min poäng är att vi ofta tar demokratin för given utan att tänka på att det är en värdering, något som inte låter sig bevisas. Utifrån våra demokratiska värderingar bedömer vi omvärlden och det som händer.

Under föregående århundraden och en bit in på nittonhundratalet koloniserade européer olika världsdelar. (Här i Sverige koloniserade vi Norrlands inland med de samiska områdena.) Att sprida civilisationen ansågs naturligt, ja, till och med som en plikt. Senare tider har ofta kallat detta kulturimperialism (att pressa på dessa länder och folk den egna kulturen) och fördömt det kraftfullt. Samtidigt har vi i vår tid gjort samma sak, till exempel försöka pressa demokrati på andra länder genom att sätta upp villkor för bistånd som innebär att demokratiska reformer ska genomföras.

Våra egna värderingar är ofta osynliga för oss själva. Vi tror oss vara sakliga, objektiva och förutsättningslösa. Andra värderingar, som andra människor utgått ifrån, dem ser vi lättare.