Relativismen

(Detta problem har också agnosticismen.)

Människor har i alla tider funderat över meningen med livet. Bara en sån sak! Varför tänker vi människor över huvud taget på sådana frågor? För tillvaron blir enklare, om vi slutar tänka på om det finns någon mening med livet. Vi slipper grubbla, fundera och ta ställning. Det kan vara mödosamt att hålla på med sådant. Och ändå har människan gjort det i alla tider.

Det är helt enkelt oundvikligt att ha en livsåskådning av något slag. Antingen tror man att det finns en gud, eller också tror man inte det, till exempel.

I vår tid är relativism av olika slag mycket populär. Den går i allmänhet ut på att allt är relativt. Var och en får inrätta sitt eget liv som han eller hon vill och ingen ska komma med några pekpinnar om hur man ska leva, för det finns inget rätt och fel som vi människor ska följa, utan var och får följa sina egna tankar och känslor. Normer, om de alls finns, är skapade av människor, de är ett slags konventioner.

Från början trodde även de som var relativister att Gud finns, men allteftersom tiden gått har de vanligtvis kommit fram till att Gud inte finns. Och tanken att Gud inte finns passar mycket bättre med relativismen, för om Gud inte finns, är relativismen ohotad. Då har man ju effektivt slagit undan benen för dem som hävdar att det finns objektivt rätt och fel som vi ska rätta oss efter. Själva tanken att det skulle finnas rätt och fel som står över oss, och som vi människor ska rätta oss efter, den passar mycket bättre med idén att det skulle finnas en Gud.

Att relativism inte går ihop med kristendomen, det tar inte lång tid för oss att komma fram till. Enligt kristendomen har Gud gett sina bud, som vi människor ska följa. Det finns mycket plats för eget tänkande och egna bedömningar, men det är inom de ramar som Gud satt upp.

Hur är det då? Visar inte den moderna samhällsutvecklingen att relativismen har många fördelar? Den drar ju segrande fram i västvärlden och ser ut att vinna fler och fler anhängare.

Här vill jag framhålla att sanningen aldrig kan fastställas eller uppnås med hjälp av hur många människor som tror på den. För då skulle Sanningen variera mellan olika kulturer, länder och tidsepoker. Nej, antingen stämmer relativismen eller också finns det fasta värderingar. Det kan inte vara både och.

De som förespråkar att det finns fasta värden tror vanligen att det finns en Gud som står över oss människor. Relativisterna tror det vanligen inte.

Varför tror man då det ena eller det andra? Jag tror att relativismens attraktionskraft består i att man får göra som man vill. Man får tro som man vill, tänka som man vill, leva som man vill. Man är trött på att någon annan ska bestämma över en. Alla normer känns som en plågsam tvångströja.

Det är säkert många gånger behagligare att vara relativist. Men det är att bygga på sina egna känslor och idéer. Ska det anses som ett starkt argument, att det känns bra? Ja, om det avser sådant som verkligen är smaksaker, som till exempel om fisk, kött eller grönsaker är godast, eller om den eller den glasvasen är vackrast, i sådana fall är det avgörande vad som känns bäst. Men är grundvalen för att två plus två är fyra att det känns bra? Eller skulle det helt enkelt vara en mänsklig konvention? Är det inte så att grundvalen för att 2+2=4 är att det är rätt, vad än andra människor eventuellt skulle säga?

Låt oss ta ett annat exempel, att stjäla.

Får man stjäla om det känns bra? Eller, finns det något som står över oss människor, som säger att vi inte ska stjäla?

Någon invänder kanske att lagarna står över oss, och att vi inte ska stjäla eftersom det är förbjudet i lagarna. Men det löser inte problemet, problemet kvarstår, för det har faktiskt funnits samhällen som ändrat på lagarna och legaliserat stjälandet, till exempel från judar. Är det inte längre förkastligt att stjäla då?

Eller är det inte så, att också lagarna ska bedömas utifrån en högre måttstock?

Fundera på det en stund:

Får lagstiftarna stifta vilka lagar de vill? Eller ska lagarna bedömas efter moraliska principer som står över lagarna?

Alternativet kristendomen

Men ska vi då slänga allt vad vi själva känner och tycker överbord, och tro på det som står i Bibeln, bara för att det står i där, i en gammal bok? Ska vi foga oss efter vad prästerna säger och sluta tänka själva?

Nej, vi ska verkligen inte sluta tänka själva. Vi ska använda hela vårt intellekt i dessa frågor, men vi ska söka svaret på livets frågor utanför oss själva. Det är enda chansen att få ett objektivt svar. Det vi själva tycker, känner och menar, det är och kommer förbli subjektivt. Att bygga på Jesus är att bygga på klippan, på en objektiv grund, ja på den fasta grunden. Jesus är trovärdig.

Hur gör man då för att bygga på klippan? Jo, man lyssnar till Guds ord, det vill säga man tror på det, man gör efter det, man följer det, man lyder det. Att tro på Jesus är att tro på Bibeln.

När det inte stämmer

Men vad ska vi då göra med det som vi inte tycker stämmer med Bibeln? Ska vi foga oss efter vad prästerna och pastorerna säger och sluta tänka själva?

Nej, vi ska inte foga oss efter vad prästerna säger, bara för att de är präster. Prästerna är människor och alltså inte ofelbara. Endast Gud är ofelbar. Så om prästen säger något som strider mot Bibeln, ska du alltså tro på Bibeln och inte på prästen. Och du ska göra likadant med dig själv, du är också bara en människa. Om dina egna känslor, föreställningar och idéer säger något annat än Bibeln, ska du alltså tro på Bibeln och inte på dig själv.

Men är inte detta alldeles bakvänt, invänder någon. De egna tankarna är väl grunden för allt! Man måste väl följa sin egen övertygelse, det man känner i djupet av sin själ? Det låter ju, särskilt i våra dagar, vettigt och rimligt, men om vi tittar på frågan i ett helikopterperspektiv, med litet distans och överblick, så ser vi att människornas idéer ofta strider mot varandra. Så, vi når inte fram till någon objektiv sanning genom att ta fasta på vad vi människor själva tänker och tycker. Det duger inte som norm, för olika människor kommer till olika resultat.

Gäller det områden där det inte finns någon objektiv sanning, så som vilken lampa som är vackrast, så spelar det naturligtvis ingen roll. Då behövs ingen objektiv sanning. Var och en får tycka vad han vill om lampan. Men ta åter frågan: Är det rätt att stjäla? Eller får var och en tycka vad han vill om det? Om man tycker att det är rätt att stjäla, får man det då?

Är det rätt att mörda? Antingen är det objektivt fel att mörda, eller också har relativismen rätt i att det inte finns någon objektiv sanning, och i så fall får var och en tycka vad han vill.