Ateismen – tron att det inte finns någon gud – är en religion, en livsåskådning. Den går varken att bevisa eller motbevisa med vetenskapliga metoder. Men det betyder inte att vi ska låta bli att ta ställning, utan att vi behöver andra metoder. I vårt samhälle har vi en hög tilltro till vetenskapen, och det är bra, men vetenskapen kan inte avgöra meningen med livet. Den kan aldrig ge svar på frågan om det finns en högre makt. Det finns helt enkelt inga mätinstrument som kan påvisa om Gud existerar eller inte. Vetenskapen kan inte bevisa att ateismen, agnosticismen eller kristendomen är sann.

Ändå har ateismen blivit någon slags norm i vårt samhälle, baserat på vetenskapens enorma framsteg. Att ifrågasätta ateismen uppfattas ofta som att ifrågasätta vetenskapen.   

Som vi sett har ateismen allvarliga problem:

• Ateismen kan inte förklara tillvarons uppkomst. ”Slumpen” duger inte som förklaring.
• Evolutionsteorin är allmänt accepterad bland ateister. Enligt evolutionsteorin bör vi inte ta hand om de svaga.
• Ateismen saknar grund för moraliska principer som står över människan.
• Ateismen kan inte förklara människans själ.

Jag menar därför att man kan konstatera att det finns en gud, och nu menar jag inte nödvändigtvis kristendomens gud. Vår tillvaro förklaras överlägset bäst med att det finns ett högre väsen.

Nästa fråga blir då vad eller vem gud är. Det finns onekligen många som gör anspråk på att komma med Sanningen i dessa frågor. Antalet religioner är rätt stort! Vi har i Sverige de fem stora religionerna: Kristendom, islam, hinduism, judendom och buddhism, men det finns också många religioner som i Sverige har ganska få utövare. Det finns till exempel zoroastrier, yezidier, aleviter, mandéer, bahá’íer, utövare av asatro och fler därtill. Dessutom finns det många människor som har en odefinierad tro, människor som inte identifierar sig med något samfund eller så, men som ändå förstår att det finns någon högre mening med livet.

Hur ska man då orientera sig bland alla religioner? En del tappar modet inför den stora mängden livsåskådningar och blir agnostiker. (Agnostiker tror att man inte kan veta något om gud.) De bryr sig ofta egentligen inte om gud eller vem man ska leta efter. Men då tycker jag att man borde fundera på denna fråga:

Om det finns en gud, som är upphovet till universum och som har gett människan hennes själ, borde det inte finnas någon ledtråd någonstans?