Människor har i alla tider haft funderingar kring vår tillvaro och guds existens. Det finns olika sätt att tänka om gud, till exempel panteism, deism och teism.

Panteism är en åskådning som hävdar att gud och universum är ett. I panteismen finns det inte någon personlig Gud, utan hela tillvaron är besjälad av gud (det gudomliga). Det finns panteistiska tankegångar inom bland annat hinduism och buddhism.

Deism innebär att man tänker sig att Gud finns och att Gud är något annat än universum, men att Gud har dragit sig undan världen. Gud har inte uppenbarat sig, han har inte sänt några profeter, budbärare eller skrifter, utan vi förstår hans existens och handlande genom förnuftet. Deismen är inte så gammal, den uppkom på sextonhundratalet, under den epok vi kallar Upplysningen. Upplysningen var en rörelse som mycket starkt betonade förnuftet.

Panteism och deism innebär att det inte finns någon personlig Gud som man kan få en relation till eller kontakt med. Teism däremot innebär att man tror att det finns en personlig Gud (eller flera personliga Gudar). En Gud som är skild från vår fysiska verklighet, en Gud som vi inte kan mäta, väga eller uppfatta med våra sinnen, men som på något vis har meddelat sig. För, om det finns en gud, som är upphovet till universum och som har gett människan hennes själ, borde det inte finnas några upplysningar, någon ledtråd någonstans?

Kan man möta Gud? Kan man få tag på Gud någonstans? Eller gömmer Gud sig? Håller Gud sig hemlig? Naturligtvis kan man inte bevisa det ena eller det andra här på det sätt som man bevisar till exempel röntgenstrålningens existens och verkan. Vi kan inte mäta Gud med våra mätinstrument. Men:

Om Gud, det högsta väsendet, har skapat världen och gett människan hennes själ, gett henne förmåga att förstå att världen inte har kommit till av en slump utan genom ett gudomligt ingripande (för att Gud ville det) – skulle då Gud leka kurragömma med oss och hålla sig undan?

Skulle den Gud som gett människorna allt det goda i livet (till exempel mat, kläder, hem och olika saker, men ännu mer sådant som ger livet mening: att ha vänner, att känna vänskap och kärlek), skulle den guden, som gett oss förmåga till gemenskap och kärlek, gömma sig för oss?

Eller är det så att Gud finns och att han vill nå fram till oss med sin kärlek?