Kan man möta Gud? Kan man få tag på honom någonstans? Eller gömmer han sig?

Det finns de som säger att de möter Gud i naturen. Och visst är det fantastiskt att få vara ute i det fria, att få vara stilla i en skog eller vid en sjö vid solnedgången! Det är underbart, men hur vet vi att det är Gud?

Ja, det är klart, visst förstår vi att det finns en upphovsman till den underbara naturen. När vi är ute i naturen ser vi liksom Guds fotspår, någon har varit där. Någon ville att tillvaron ska finnas. Det är tydligt i flera steg: Materia kan inte uppstå ur intet. Liv kan inte komma ur livlös materia. I naturen får vi bli stilla av vördnad inför tillvaron. Vi är en del av naturen.

Andra menar att de möter Gud inom sig. Genom att bli stilla i sig själv får man lugn och ro. Stressen minskar. Oväsentligheter försvinner. Allt som kommer in i oss utifrån, som sköljer in i oss och invaderar våra tankar, läggs åt sidan. Man får ett inre lugn.

Och visst är det bra att vara stilla. Vi saknar det ofta i vår värld. Hela vårt samhälle håller ett högt tempo, med en mängd information som sköljer över oss överallt. Det är jobbigt att alltid hänga med i detta. Många blir stressade. Vi behöver stillhet!

Men frågan kvarstår: Får vi kontakt med Gud i naturen eller i stillheten i vårt inre? I skogens frid förstår vi att Gud har skapat allt, men får vi kontakt med honom där? Eller möter vi verkligen Gud längst in i oss själva? Hur vet vi det?

Båda dessa sätt att nalkas Gud och tillvarons innersta mening har en opersonlig gud. Några av de människor som tror så kanske inte ens kallar sig religiösa, de människor som menar att detta är den djupaste och innerligaste delen av tillvaron. Men andra menar att det är Gud de möter.

Men, är Gud opersonlig? Är Gud till sitt väsen begränsad till att vara en urkraft eller en kosmisk princip? Skulle tillvarons högsta väsen vara opersonligt?

Att en anonym universalkraft frambringar jordklotet och alla växter, det går måhända möjligen att tänka sig. Och kanske djuren också. Jag vet inte. Men, varifrån kommer vår personlighet? Varifrån kommer vår vilja? Varifrån kommer vår själ? Själen kan inte komma ur opersonlighet. Skulle vår tankekraft komma ur en opersonlig princip som inte kan tänka själv, som inte har något medvetande?

Eller, är Gud personlig? Kristendomen hävdar det. Och jag måste säga att det är ett trovärdigt påstående. Om Gud finns, borde han vara personlig. Och att Gud inte skulle finnas är en bakvänd tanke som skapar fler problem än den löser.

Att fundera på

Kommer vår tankeförmåga från en opersonlig princip som inte kan tänka själv?