När det gäller förståelsen av människans tillvaro finns det vissa likheter mellan buddhismen och kristendomen. Enligt buddhismen är hela tillvaron fördärvad, allting skapar dukkha. Kristendomen lär att hela tillvaron är fördärvad, befläckad av synden. Det finns ingen helt ren glädje här på jorden. Som det står allra först i boken Predikaren:

”Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?” (Pred. 1:2f.)

Så både Bibeln och buddhismen ser att det är lidande i allt, men lösningarna är helt olika. (Buddhismens dukkha/lidande är inte heller alls samma sak som synd i den kristna tron.)

Enligt buddhismen blir man av med dukkha genom att befrias från begär, eftersom att vilja något leder till dukkha. I nirvana finns inte längre någon mänsklig vilja, där är man befriad från dukkha. Tillvaron är alltså i sig dålig enligt buddhismen, eftersom den skapar dukkha som en följd av att en grundläggande otillfredsställelse genomsyrar allt liv, eftersom vår lycka är beroende av yttre förhållanden och den värld vi lever i är byggd av instabila och opålitliga förhållanden.

Kristendomen däremot lär att vår värld och tillvaro är skapad av en god Gud med ett gott syfte: Att vi skulle leva i den och använda den på ett gott sätt. Det innebär förvisso mycket lidande, men Gud tar hand om sina barn, de som tror på honom, och deras liv på jorden är i grunden en god sak, inte något man ska försöka undkomma. Och Gud kommer ge sina barn fullkomlig salighet och lycka i himmelen. Gud är hos sina barn (=de kristna) och hjälper dem bära lidandet. De kristna ska inte bygga sina liv på den jordiska tillvaron, de ska inte sätta det materiella främst, utan deras högsta mål ska vara att tro på Gud, följa hans vilja och göra gott mot medmänniskorna. De ska glädja sig över det som Gud har skapat och gett människorna. En kristen tackar Gud för det som han får här på jorden, även om det många gånger är förenat med lidande. Kristendomen är positiv till det jordiska livet. Vår jordiska tillvaro är till för att vi ska få glädja oss över den!

I buddhismen däremot finns ingen gud som skapat universum. Det jordiska livet skapar bara lidande. Målet för en människa är att komma ifrån Samsara (återfödelse), för så länge som man återföds fortsätter ju tillvaron och dukkha. Enligt buddhismen blir det i grunden något negativt att leva i den jordiska tillvaron.

Buddha eller Kristus? Jag skulle vilja ställa frågan till dig:

Är det bra eller dåligt att du är född?

Är livet något man bör bli befriad från?

Själv anser jag att svaret är givet: Det är bra att du är född! Gud har en mening med ditt liv! Buddhismen har felaktiga grundantaganden.